Otrohet är fel även i mina ögon

Självklart är otrohet även i mina ögon fel. Ett tecken på att det inte står rätt till i mitt eget förhållande. Jag och min sambo framstår säkert i mångas ögon som ett perfekt par. Vi har ett vackert hem, som säkert väcker avundsjuka hos många, vi har söta barn, vi har rest mycket och har lyckade karriärer båda två. Vi framstår säkert också som goda vänner som kan prata om allt i omgivningens ögon.

Den bilden av verkligheten är säkert sann men det finns en annan sida också. Vi pratar bara om praktiska saker hemma. Barnen, vilka ska vi bjuda på middag, hur ska vi pussla ihop vardagen, föräldrar och allt annat praktiskt. Det känns som det som en gång gjorde att vi föll för varandra har försvunnit i våra liv.

Jag anser att jag bär hela skulden för att jag är otrogen. Däremot bär jag bara halva skulden för att vi har ett dåligt förhållande. Ibland kan jag inte låta bli att reflektera över att om vårt förhållande var så bra som det ger sken av att vara utåt så skulle jag troligtvis inte heller vara otrogen.

Jag har försökt vid flera tillfällen prata med min sambo om hur jag känner det och hur jag upplever att vi har det tillsammans. Första gången jag på allvar tog upp det fick jag veta att min sambo inte kände samma sak utan att det var jag som oroade mig. När jag föreslog att vi kanske skulle gå till någon som kunde hjälpa oss fick jag inget svar. Sedan har jag försökt prata om det vid några andra tillfällen utan framgång.

Efter det att jag inlett mitt förhållande med den nya har jag återigen försökt prata med min sambo. Jag grät och sa att det inte fungerade i våra liv. Att jag mådde dåligt. Att jag var inne i en livskris. Det var många hårda ord som kom ur min mun och jag fick höra många hårda ord tillbaka.

Det har nu gått ett par veckor sedan dess. Inget har förändrats mellan oss. Varken till det bättre eller till det sämre. Detta är ingen ursäkt för vad jag gör men kanske en förklaring hur jag hamnat här.

Det är bara jag som kan leva mitt liv och därför bär jag ensam ansvaret för min egen framtid.

Otrohet ett vidrigt svek?

Läste en ett inlägg på en annan blogg som ansåg att jag som otrogen gjorde mig skyldig till ett vidrigt svek och borde ruttna i något spyfyllt rum. Jag är troligtvis värd det och försöker inte gömma mig bakom fasad av att jag skulle ha någon form av rätt att vara otrogen.

Vad jag vill förmedla med denna blogg är inget försvarstal för min egen otrohet utan ett försök att förklara från min synvinkel vad som lett fram till min otrohet. Kanske i hopp om att de som själva utsatts för otrohet ska kunna läsa och förstå den andra sidan, och kanske i hopp om att de som själva utsätter sin partner för otrohet ska börja fundera på drivkraften till handlingen.

Men mest för att försöka förstå mig själv. Att rannsaka mig själv publikt får mig att tänka till lite extra vad jag skriver och därmed också fundera lite extra på vad jag känner. Kanske vill jag göra slut men är för feg som någon skrev i en kommentar. Jag vet faktiskt inte. Det är kanske det största problemet att våga konfrontera mig själv och kräva svar.

Andra bloggar om: otrohet, otrogen

Otrohet för att min fru förstår mig inte

Otrohetens mest klassiska av alla klassiska ursäkter måste vara: "Min fru förstår mig inte".

Är det så att jag tror att min sambo inte förstår mig. Är det därför jag är otrogen? Återigen kan jag enbart granska mitt inre och fundera på vad jag ser därinne i mörkret.

Jag tror att min sambo förstår mig. Självklart inte att jag är otrogen men jag tror att min sambo skulle kunna förstår drivkraften till att jag otrogen. Min sambo är varken ointelligent eller saknar inte förmåga till empati.

Jag tror att min sambo och jag är på olika platser i livet just nu. Att det jag söker i livet inte är det min sambo kan erbjuda. Det finns stora möjlighet att vi kan hitta varandra igen. Att vi båda kan återkomma till samma plats och hitta en ny gemenskap. Om jag inte trodde det skulle jag bryta upp från mitt nuvarande förhållande. Var jag helt säker på att det skulle lösa sig skulle jag sluta vara otrogen och satsa på mitt nuvarande förhållande.

Problemet är att jag samtidigt känner att även om den som jag är otrogen med inte kan erbjuda den tryggheten och den öppenheten som jag söker så får mitt inre ett svar som är bättre än det uteblivna svaret från min sambo. Trodde jag att jag hade en säker framtid med den person som jag otrogen med så skulle jag också bryta upp med min sambo.


Det är kanske roten till otroheten. Våndan av att inte kunna välja. Fanns den inte så skulle jag bryta upp med en av dem.

"Är allting bra?"

Är allting bra, frågade min sambo i morse. Självklart sa jag ja. Fast egentligen ville jag skrika att allting är åt helvete med oss. Att jag fortfarande väntar på att min sambo ska reagera på att vi har en kris i förhållandet. Att det grälet vi hade för ett par veckor sedan inte är över. Det är bara uppehåll i väntan på att min sambo för en gångs skull ska ta första steget och vilja prata om vad som händer med oss. Istället väljer jag den fega vägen och säger att allting är bra för att slippa bråka.

Kanske väljer jag att vara feg för att inte behöva konfronteras med min otrohet och till slut tvingas att välja vilket liv jag vill ha. Det är lugnast att låta allt löpa på som vanligt.

Är jag mest otrogen mot mig själv?

Ibland när jag tänker på vilken situation jag befinner mig i kan jag inte låta bli att undra om den som jag är mest otrogen mot är mig själv. Även om jag skriver denna blogg så undrar jag på om jag egentligen tänker igenom vad jag själv känner och vad jag själv vill. Kanske är jag mer förälskad i den jag bedrar min sambo med. Kanske är jag mer föräldskad i tanken på att vara förälskad. Jag borde kanske bryta upp från mitt nuvarande förhållande för att fundera på vad jag egentligen känner. Det kanske är så att jag inte ska leva med någon just för stunden utan vara ensam och fundra på vad jag vill med framtiden.