Jag - Ett otroget kräk?

Jag trodde när jag först var otrogen att känslan av lycka skulle bli kortvarig. Om jag bara fick känna att jag var bekräftad och omtyckt av någon annan än min sambo så skulle all vilja att vara otrogen försvinna.

Nu har det inte blivit så. Om det beror på att jag är mer förälskad i den som jag är otrogen med eller om det beror på att det fortfarande är "spännande" att vara omtyckt det vet jag inte. Kanske beror det på att vi har barn och de hindrar mig från att ta steget och bryta upp.

Detta har varit en av de bästa och sämsta perioden i mitt liv. Jag har pendlat mellan lycka och förtvivlan. Jag är kanske därför det kräk som alla andra sidor om otrohet skriver att vi otrogna är. Mitt problem är att jag älskar dem båda på olika sätt och kan inte välja en av dem.

Andra bloggar om: otrogen, otrohet

Otrohet är fel även i mina ögon

Självklart är otrohet även i mina ögon fel. Ett tecken på att det inte står rätt till i mitt eget förhållande. Jag och min sambo framstår säkert i mångas ögon som ett perfekt par. Vi har ett vackert hem, som säkert väcker avundsjuka hos många, vi har söta barn, vi har rest mycket och har lyckade karriärer båda två. Vi framstår säkert också som goda vänner som kan prata om allt i omgivningens ögon.

Den bilden av verkligheten är säkert sann men det finns en annan sida också. Vi pratar bara om praktiska saker hemma. Barnen, vilka ska vi bjuda på middag, hur ska vi pussla ihop vardagen, föräldrar och allt annat praktiskt. Det känns som det som en gång gjorde att vi föll för varandra har försvunnit i våra liv.

Jag anser att jag bär hela skulden för att jag är otrogen. Däremot bär jag bara halva skulden för att vi har ett dåligt förhållande. Ibland kan jag inte låta bli att reflektera över att om vårt förhållande var så bra som det ger sken av att vara utåt så skulle jag troligtvis inte heller vara otrogen.

Jag har försökt vid flera tillfällen prata med min sambo om hur jag känner det och hur jag upplever att vi har det tillsammans. Första gången jag på allvar tog upp det fick jag veta att min sambo inte kände samma sak utan att det var jag som oroade mig. När jag föreslog att vi kanske skulle gå till någon som kunde hjälpa oss fick jag inget svar. Sedan har jag försökt prata om det vid några andra tillfällen utan framgång.

Efter det att jag inlett mitt förhållande med den nya har jag återigen försökt prata med min sambo. Jag grät och sa att det inte fungerade i våra liv. Att jag mådde dåligt. Att jag var inne i en livskris. Det var många hårda ord som kom ur min mun och jag fick höra många hårda ord tillbaka.

Det har nu gått ett par veckor sedan dess. Inget har förändrats mellan oss. Varken till det bättre eller till det sämre. Detta är ingen ursäkt för vad jag gör men kanske en förklaring hur jag hamnat här.

Det är bara jag som kan leva mitt liv och därför bär jag ensam ansvaret för min egen framtid.

Otrohet ett vidrigt svek?

Läste en ett inlägg på en annan blogg som ansåg att jag som otrogen gjorde mig skyldig till ett vidrigt svek och borde ruttna i något spyfyllt rum. Jag är troligtvis värd det och försöker inte gömma mig bakom fasad av att jag skulle ha någon form av rätt att vara otrogen.

Vad jag vill förmedla med denna blogg är inget försvarstal för min egen otrohet utan ett försök att förklara från min synvinkel vad som lett fram till min otrohet. Kanske i hopp om att de som själva utsatts för otrohet ska kunna läsa och förstå den andra sidan, och kanske i hopp om att de som själva utsätter sin partner för otrohet ska börja fundera på drivkraften till handlingen.

Men mest för att försöka förstå mig själv. Att rannsaka mig själv publikt får mig att tänka till lite extra vad jag skriver och därmed också fundera lite extra på vad jag känner. Kanske vill jag göra slut men är för feg som någon skrev i en kommentar. Jag vet faktiskt inte. Det är kanske det största problemet att våga konfrontera mig själv och kräva svar.

Andra bloggar om: otrohet, otrogen

Otrohet för att min fru förstår mig inte

Otrohetens mest klassiska av alla klassiska ursäkter måste vara: "Min fru förstår mig inte".

Är det så att jag tror att min sambo inte förstår mig. Är det därför jag är otrogen? Återigen kan jag enbart granska mitt inre och fundera på vad jag ser därinne i mörkret.

Jag tror att min sambo förstår mig. Självklart inte att jag är otrogen men jag tror att min sambo skulle kunna förstår drivkraften till att jag otrogen. Min sambo är varken ointelligent eller saknar inte förmåga till empati.

Jag tror att min sambo och jag är på olika platser i livet just nu. Att det jag söker i livet inte är det min sambo kan erbjuda. Det finns stora möjlighet att vi kan hitta varandra igen. Att vi båda kan återkomma till samma plats och hitta en ny gemenskap. Om jag inte trodde det skulle jag bryta upp från mitt nuvarande förhållande. Var jag helt säker på att det skulle lösa sig skulle jag sluta vara otrogen och satsa på mitt nuvarande förhållande.

Problemet är att jag samtidigt känner att även om den som jag är otrogen med inte kan erbjuda den tryggheten och den öppenheten som jag söker så får mitt inre ett svar som är bättre än det uteblivna svaret från min sambo. Trodde jag att jag hade en säker framtid med den person som jag otrogen med så skulle jag också bryta upp med min sambo.


Det är kanske roten till otroheten. Våndan av att inte kunna välja. Fanns den inte så skulle jag bryta upp med en av dem.

"Är allting bra?"

Är allting bra, frågade min sambo i morse. Självklart sa jag ja. Fast egentligen ville jag skrika att allting är åt helvete med oss. Att jag fortfarande väntar på att min sambo ska reagera på att vi har en kris i förhållandet. Att det grälet vi hade för ett par veckor sedan inte är över. Det är bara uppehåll i väntan på att min sambo för en gångs skull ska ta första steget och vilja prata om vad som händer med oss. Istället väljer jag den fega vägen och säger att allting är bra för att slippa bråka.

Kanske väljer jag att vara feg för att inte behöva konfronteras med min otrohet och till slut tvingas att välja vilket liv jag vill ha. Det är lugnast att låta allt löpa på som vanligt.

Är jag mest otrogen mot mig själv?

Ibland när jag tänker på vilken situation jag befinner mig i kan jag inte låta bli att undra om den som jag är mest otrogen mot är mig själv. Även om jag skriver denna blogg så undrar jag på om jag egentligen tänker igenom vad jag själv känner och vad jag själv vill. Kanske är jag mer förälskad i den jag bedrar min sambo med. Kanske är jag mer föräldskad i tanken på att vara förälskad. Jag borde kanske bryta upp från mitt nuvarande förhållande för att fundera på vad jag egentligen känner. Det kanske är så att jag inte ska leva med någon just för stunden utan vara ensam och fundra på vad jag vill med framtiden.

En vandring

Jag skolkade från jobbet för att gå på Djurgården och äta lunch tillsammans med dig. Det var en vacker höstdag även om det blåst och var molnigt. Kanske för att det var förbjudet att smita för att promenera med dig. Efter ett par timmar stannade vi och åt lunch. När vi satt där frågade jag dig om du ville äta middag med mig på tisdag. Du skrattade lite och frågade varför just den dagen, eftersom du redan visste att min sambo var bortrest. Jag skrattade jag med och sa att det självklart var en middag alla tre tillsammans.

Plötsligt blev du allvarlig och sa att du tyckte synd om min sambo. Jag förstod att att du menade middagen vi haft alla tre tillsammans några veckor tidigare. Ändå kunde jag inte låta bli att fundera på om du menade något mer med vad du sagt. Jag tittade på dig och sa att jag och min sambo haft det dåligt i vårt förhållande innan du och jag träffat varandra. Jag berättade om grälet med min sambo i vintras där min sambo inte tyckte det var något fel på vårt förhållande trots att jag nästan var på väg ut ur det. Hur min sambo inte ville prata om vårt förhållande och hur illa jag mådde stundvis. Du tittade länge på mig och sa att jag inte behövde välja eftersom det skulle du och min sambo göra åt mig, och förhoppningsvis ville ni samma sak, sa du med ett leende. Jag svarade med att om jag skulle bryta upp med min sambo skulle jag göra det för att vårt förhållande var dåligt inte på grund av att jag räknade med en framtid med dig efter bara två månader.

Diskussioner med min sambo

Jag vet inte om det finns grader av otrohet. Om det finns något som är förmildrande eller som gör att otroheten är extra svår.

Själv har jag sagt till min sambo att jag är förälskad i den vi träffade på festivalen också. Självklart så måste det varit sårande att höra att den man valt att leva sitt liv med är förälskad i någon annan. Ändå borde det vara en väckarklocka i alla förhållanden när den ena är så rak och öppen. Min sambo svarade med att det var ok med sexuella kontakter vid enstaka tillfällen men att min sambo inte var ute efter något polyamoröst förhållande. Så mycket mer sa vi inte då utan det blev tyst hemma.

Någon vecka senare försökte jag sätta mig ned med min sambo och prata om vad som hänt på festivalen och vi båda kände just nu. Det ledde till ett enormt gräl där jag försökte berätta hur jag upplevde vårt liv just nu. Hur barnen påverkat oss och hur jag tyckte att jag stundvis drog ett tyngre lass i hushållet. Det slutade med att vi skrek på varandra tills jag kände att jag inte klarade mer. Gråtande satt jag med ytterkläderna i hallen och ville bara fly. Jag minns inte eller vill inte minnas hur vi kom vidare. Vi blev sams på ytan och gick och lade oss. Jag sov oroligt med tankarna på min sambo, våra barn och min otrohet.

Nästa morgon gick jag upp först och tog hand om barnen. När min sambo vaknade klädde jag på barnen och gick ut och gick för att kunna fundera på egen hand. Jag sa åt min sambo att äta frukost i lugn och ro och sedan ringa mig så vi kunde träffas. Jag fick nästa två timmar ensam med mina tankar. Det var många känslor som passerade genom mig. Ångest för vad jag gjort blandades med tomheten över att min sambo inte tycktes förstå hur tomt jag tycker att vårt förhållande stundvis är.

När min sambo kom gick vi flera timmar och pratade. Jag fick berätta hur jag kände det i lugnt tonläge och jag fick höra vad min sambo tyckte och tänkte. När vi sent gick hem så kändes det bättre än på länge. Vi pratade om allt vi kunde komma på utom det faktumet att jag sagt att jag är förälskad i en annan också. Jag ville inte ta upp det och min sambo berörde inte heller det. Vi enades om att vi borde fortsätta att prata med varandra om vad vi känner.

Nu har det gått några veckor. Vi har fortfarande inte berört ämnet igen. Jag hoppas att min sambo för en gångs skull ska ta upp frågan. Att jag inte ska behöva vara den som startar diskussionen igen.

Jag vet inte om det finns grader av otrohet. Däremot känner jag att jag inte varit otrogen utan att skicka massor av signaler om att det är problem i vår relation. Återigen så rättfärdigar det inte vad jag gör mot min sambo men det känns inte som att jag invaggar min sambo i en falsk tro om att allt är perfekt medan jag är ute med en annan.

Otroheten fullbordad

Det blev några intensiva dagar när vi sågs mycket. Vi satt ute och drack öl tillsammans och promenerade en del. När det blev kallare så drog vi oss in i värmen på någon lokal restaurang.

Min sambo visste om att vi träffade varandra, även om det bara var en bråkdel av alla gånger som vi sågs. Jag skyllde på jobbet eller så arbetade min sambo så jag tog barnen med mig när vi gick i någon park. Lögnerna var få och små eftersom jag försökte vara ärlig med att vi träffade varandra. Min sambo var svartsjuk, kände jag, men jag ignorerade den känslan.

Våra möten var känslomässigt intensiva eftersom de var begränsade i både tid och rum. Eftersom min sambo fanns hemma hos mig och du hade en inneboende i din etta så fanns bara de offentliga platserna kvar och ditt arbete och min familj gjorde tiden utmätt.

En kväll när min sambo visste om att jag träffa dig så började vi på en utomhusbar och när det blev kallt letade vi reda på en trevlig italiensk krog. Det var varmt och romantiskt. Efter en god middag och en flaska vin tittade jag in i dina ögon och berättade att det finns ett hotell runt hörnet. Först blev du tyst och tittade länge på mig utan att säga något. Sedan nickade du instämmande.

Timmarna på hotellrummet blev sexuellt inte speciellt lyckade. Kanske gjorde prestationsångesten och situationen i sin helhet det svårt att få det att fungera bra för någon av oss. Sensuellt var det dock fulländat. Om det var spänningen att leva som i en film eller om det var känslan av att det var förbjudet vet jag inte.

Mitt i natten gick vi upp, duschade och klädde på oss. När jag kom hem kröp jag skamset ned bredvid min sambo med en blandad känsla av katastrof och att vara olydig.

Första dagen av otrohet

Det var inget speciellt som hände. Vi träffades och gick en lång promenad. Vi pratade om allt som inte rörde min sambo. Jobb, vänner, barnen. Allt vi kunde komma på. Vi drack kaffe och fortsatte med öl. Hade det inte varit för den pirrande känslan i kroppen så hade det varit en helt vanlig träff med vilken kompis som helst.

Det var då jag egentligen insåg att detta är inte någon kompisträff och det kommer aldrig skulle bli det. De känslor som jag bär omkring på är inte ok om vi bara är vänner.

Detta blev vändpunkten när jag kände att nu är jag otrogen. Trots att vi inte hade sex, trots att min sambo visste om att vi träffades och trots vi kysste enbart lite grann innan vi skildes åt. Ändå blev detta första dagen av egentlig otrohet för mig. Det var då jag insåg att jag aldrig kommer att kunna gå vidare oberörd från denna träff.

Sista dagen av känslomässig trohet

Den sista festivaldagen hade min sambo tröttnat på att hänga på området så jag dit själv. Den enda anledningen var att jag ville stöta ihop med dig. Det första jag gjorde när jag kommit dit var att gå ett varv på området och leta efter dig. TIll slut ringde jag när jag inte hittade dig. Du var fortfarande hemma och tänkte dyka upp lite senare på dagen, sa du.

Det blev några timmar som jag fick slå ihjäl genom att prata med andra. Ändå kunde jag inte koncentrera tankar på någon annan än dig. Det var som om jag kände på mig att du var i närheten för direkt när du kom in på området fick jag syn på dig.

Kvällen tillbringade vi tillsammans vid ett bord och pratade om allt som inte rörde min sambo och förhållandet oss emellan. När de stängde promenerade vi genom staden. Innan du gick så frågade jag om vi skulle ses igen och du svarade att jag hade ditt telefonnummer. En lätt kyss och sedan var du borta.

När jag kom hem var min sambo sur för att jag varit borta så länge. Mitt inre var i kaos så jag undvek att inveckla mig i några diskussioner eller lögner. Den natten sov jag oroligt eftersom jag inte visste vad jag kände inför dig och om det skulle gå över.

Nästa steg

Festivalen pågick hela helgen, och redan nästa dag stötte vi ihop i ett öltält. Jag försökte komma på något roligt att säga för att se om det var engångsföreteelse eller om du också var fortsatt intresserad. En bit bort stod min sambo och tittade på oss. Något stressade dig och du ursäktade dig och försvann. Efter en halvtimme dök du upp där jag stod med min sambo och några vänner. Vi åt middag ihop alla tre och drack stora mängder öl.

Öppet förhållande

Det började som en diskussion om vårt sexliv. Vi hade varit tillsammans i drygt 10 år och kände att det började gå slentrian i sexlivet. Om jag gör detta gör min sambo detta och om jag fortsätter med att göra så kommer min sambo att göra , och så vidare. Ganska förutsägbart och inte speciellt upphetsande i längden. Det var vi båda överens om. Jag tror att många som haft en längre förhållande känner igen sig. Vi var utomlands när satte igång och pratade om det. Kanske var det just det faktumet att vi inte var i Sverige som fick oss att säga till varandra att det är ok med sexträffar bara vi inte gör det i Sverige. Första gången vi hade sex blev ännu mer odramatisk eftersom vi hittade en person på nätet som var intresserad av att göra det till en trekant. Något som passade oss bra som nybörjare. Det blev en bra träff för oss båda där vi fick utlopp för våra fantasier.

Efteråt pratade vi noga igenom vad som hänt och vad vi känt att se den andra ha sex med en annan person. Vi var överens om att det kändes ok men att vi troligtvis skulle fortsätta med sexträffar på egen hand. Vi var också öppna mot varandra med riskerna med att ha ett öppet förhållande. Vi bestämde spelregler som i korthet gick ut på att vara öppna mot varandra om vilka vi träffade, bara träffa andra när vi är utomlands samt att det bara handlade om sex. Inte nya relationer.

Sedan dess har jag och min sambo var för sig utforskat vår sexualitet med andra vid ett handfull tillfällen. Några har varit bra, de flesta varit ganska ointressanta och ingen har skapat någon oro i vårt förhållande. Tvärtom har det öppna förhållandet gjort att vi kunnat prata med varandra om sex. Något jag upplever verkar vara svårt i många förhållanden.

Första steget

Det var sommar och varmt och det var en ren slump att vi träffades. Precis samma slump som alltid sammanför människor för första gången. Det var kväll och vi var båda på en sommarfestival. Det var inget fyrverkeri på himlen, inget som sa klick eller någon ljuv musik i luften. Ändå känns det i efterhand som om det var meningen att vi skulle träffas den kvällen. Som om hela universum verkade för att vi skulle ses utan att du och jag visste om det.

Jag var där med min sambo och våra barn. Du kom fram och pratade en stund. Vad du frågade om minns jag inte eftersom jag inte tyckte det var intressant. Det enda som jag brydde mig var att du kom fram och frågade. Efter någon minut gick du igen och jag minns att jag tittade efter dig. Det var då som jag bestämde mig för att jag inte kunde låta dig vandra ut ur mitt liv. Att jag skulle leta efter dig till jag fann dig igen. En stund senare tog jag barnen och gick ett varv på området. Min sambo stannade med våra vänner så det gav mig tid att leta efter dig.

Det tog mig ett par minuter att känna igen dig i bland alla människor men när jag fick syn på dig så stod du helt själv i ett hörn och tittade dig omkring. Du såg inte ut att vara varken ensam eller olycklig. Du såg bara nöjd ut med att bara stå där och betrakta omgivningen. Jag hade tänkt ut så många bra kommentarer jag skulle säga. För att smickra dig. För att förklara varför jag letat upp dig. För att få dig att tro att det var en slump att jag mött dig igen. Jag minns inte vad jag sa eller om det var du som började med att säga något.

Ska jag vara riktigt ärlig så minns jag inte alls vad vi pratade om när vi sågs den första kvällen. Kanske pratade vi bara några minuter eller i en timme. Vi gick bort till ett öltält och köpte öl. Någon gång på kvällen kom min sambo fram och hälsade. Vi stod där alla tre och pratade som om det var ett fullkomligt normalt möte. Som om inte hela min världsbild hade förändrats på en sekund tidigare den kvällen.

När du gick visste jag inte om det var sista gången vi sågs.

Andra bloggar om: otrohet