Det är säkert så att många är otrogna är det vid enstaka tillfällen. En gång och sedan aldrig mer, eller vid några enstaka tillfällen. Skulden och ångern finns kvar där och gnager men med åren blir den säkert lättare och lättare att bära. Tills dess att det blir mer av en dröm än verklighet.
Jag som är otrogen upprepade tillfällen med en och samma person tycker att det börjar bli outhärdligt att orka med. Jag ljuger för min sambo för att kunna träffa den andre. Jag bortförklarar lögnerna med att jag inte vill såra min sambo. Mest ljuger jag nog för mig själv för att orka leva detta dubbelliv.
Samtidigt är jag också rädd för att om jag bryter med min sambo så försvinner den jag är otrogen med. Passionen är kanske inte lika stark som min utan bygger enbart på spänningen att ha ett förhållande med någon som är otrogen. Hur märkligt det än låter så tror jag att det finns människor som trivs i rollen som "den andra kvinnan" och aldrig vill vara "den första kvinnan".
Andra bloggar om: otrogen, otrohet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Mitt i prick.... jag känner som du.
Jag trodde ALDRIG någonsin att jag skulle vara otrogen. Jag tykcer att andra som har varit otrogna är SVIN, det finns inga bortförklaringar inga ursäkter, man är inte värd någonting....
Nu är jag där själv....
Och hur kan man sätta sig själv i denna situationen? Jag förstår det inte själv, jag vet bara att nu har det hänt. Som med alla andra saker så ska man inte uttala sig om hur någonting är och ska vara, man förstår det inte förrens man själv sitter där. Det som aldrig kunde eller skulle hända.
Är det någon som vill lyssna på min historia? Det vet jag inte, vem vill lyssna på en svikares histora? Men jag känner mig så otroligt ensam, och det med all rätt. Det komiska i situationen är att man istället kommit närmre den personen man var otrogen med, vi har båda gjort något sårande mot våra partners, det har vi gemensamt och kan inte dela med någon annan.
Varför?
Personen jag varit otrogen med har jag kännt sen 2003, det sa "klick" direkt... vi träffades en period men av olika anledningar kunde vi inte bli tillsammans. Han åkte utomlands i ett år, jag blev knäckt, träffade en annan kille. När han kom (vi kallar honom X) hem så hade det tagit slut med den killen jag hade, vi gjorde ett nytt försök men det blev inte något den gången heller, i efterhand har jag förstått att det mesta handlat om missförstånd. Men vid den tidpunkten så gav jag upp X och träffade senare min nuvarande pojkvän. Jag var enormt lycklig och vi har fortfarande ett lyckligt förhållande (beroende på hur man ser på det). Problemet är att jag hela tiden haft kontakt med X. Vi var uttalade kompisar med tanke på att vi har gemensamma vänner så kunde vi oundvikligt ses.
Ett sms, en fika, vi hade roligt ihop helt enkelt....
Rätt eller fel, jag har ställt mig frågan 1000 gånger.. kan man vara kompis med ett "X"? Tydligen inte i mitt fall..
Som sagt i fem år har jag kännt mr X, jag har varit ihop med min pojkvän i 3,5.
Måste tydliggöra att jag inte varit sexuellt otrogen med honom.. förrutom i drömmar och liknande. Vi har "bara" kyssts men för mig i detta fallet så är det solklart otrohet.. jag vet hur mina känslor, tankar med mera reagerat.
Hur sjukt är det att komma hem till sin partner och gjort ngt sådant men nästan vilja berätta det för att man är så glad av den pirriga känslan i kroppen, och i nästa sekund vilja berätta det för att man mår så dåååligt.
Ska jag berätta?
Nej aldrig som det ser just nu. Jag vill ju fortfarande leva resten av livet med den sambo jag har nu. Vi är perfekta för varandra, jag vet att X aldrig skulle kunna ersätta honom. Jag vet också att X och jag har en "speciell" relation som inte kan gå ur min kropp hur många gånger vi än försökt bryta kontakten. Vi är som magneter till varandra.
Kommer det att ske igen?
Det är ingen affär vi har, jag har aldrig smygit med träffar och liknanade. Eller jo i mina tankar, hade vi bara varit kompisar (som vi varit utåt) så har jag inte smugit, men jag ville ju också träffa honom för att det fortfarande pirrat i magen och han har kännt likadant.
Jag anser problemet i det hela är att jag och X aldrig rett ut det vi hade. Vi har aldrig fått chans att göra upp med det förflutna och gått vidare.
Allt det här skulle jag kunna skriva en bok om... Det finns så mycket jag vill berätta om, men har inte EN endast jag kan säga det till.
Det är mycket "OM BARA" som kretsar i mitt huvud... vad gör man. Hur får man stopp på det?
Okej, jag skriver inte mer nu. Nu kan alla TROGNA gå in och döma mig, svinet, kräket den otrogna.. Som sagt jag har en gång varit i era kläder, men döm inte andra förrän ni själv sitter i samma sits.
// Kärleken är blind //
På återseende..
Vet inte riktigt vad jag ska säga... Jag har blivit bedragen utav en person som jag älskade och har fortfarande svårt att lita på folk. Jag ser mina vänner flytta ihop, förlova sig och gifta sig, medan jag själv inte släpper in någon. Tänk på hur mycket det du gör kan såra, de är inga sår som läcker. Du kan förlora så mycket!
Jag har också varit otrogen. Jag har varit tillsammans med min man i 14 år och vi har varit gifta i 6 år. Vi hade en rejäl svacka när han för ca 5 år sedan åkte iväg och jobbade först tre månader utomlands (utan att komma hem en enda gång) och efter det var han borta ett år till men var borta två veckor och hemma en.
Han blev kär i en kollega men sa ingenting till mig, men som kvinna märker man ganska lätt om allt inte är som det ska. Han erkände aldrig då att det var så. De gjorde han först senare när vi hade separerat. Jag misstänkte inte att han var kär i sin kollega heller. Jag kände ju henne och hon hade varit min kollega med. Dessutom var hon tjock och såg inget vidare ut.
En dag fick han ett jobb som han absolut inte kunde säga nej till. Han kunde välja mellan 4 olika länder att vara baserad i. Han valde utan att fråga mig. Han tog mig helt enkelt för given och jag skulle helt plötsligt flytta till Tyskland av alla ställen.
Jag älskade mitt jobb i Sverige och kände mig inte alls motiverad att flytta. Detta var ju inte vårt beslut. Detta var hans ego som bestämt detta. Jag stannade och blev förälskad i en kollega. Det var attraktion första gången vi träffades 1 år tidigare men ingenting hade hänt. Jag var ju gift och hade inte en tanke på att vara otrogen mot min man.
Men efter mer än ett år ensam och sedan den behandlingen var jag inte längre säker på om jag ville vara gift med honom längre. Det är lätt att trilla dit när man känner sig ensam och orättvist behandlad. Jag hade ett förhållande med min kollega i ca 6 mån. Min man och jag separerade eftersom jag inte ville flytta ner till Tyskland och vi var separerade i ca 4 mån. Han hade en annan under tiden men det var nog mest tidsfördriv för när jag en dag bestämde mig för att det nog var värt ett försök i alla fall så sa han upp bekantskapen med henne med en gång. Jag bröt helt med min kollega och tog tjänstledigt ett halvår för att plugga tyska och försöka lösa problemen med min man.
Detta är nu fyra år sedan och vi har ett mycket bättre förhållande idag där han visar mig mycket mer respekt och diskuterar förändringar i vårt liv med mig innan han fattar några stora beslut.
Jag trivs dock inte i tyskland och jag gillar inte mitt jobb speciellt mycket heller. Det komiska är att det jobb som min man kunde offra vad som helst för tidigare, det tycker han nu är tråkigt och ostimulerande men han vill inte lämna det pga lönen.
Jag har gjort det igen men det kommer han aldrig att få reda på. Jag var på solsemester med min mamma. Vi var ute och festade till det lite och det dök upp en kille som sa alla det rätta sakerna som jag ville höra.
Mamma blev trött och gick hem men jag stannade kvar och vi hade sex på taket av vårt hotel den natten.
Jag vet att det är fel men jag har inte dåligt samvete och jag tror att det är för att jag vet att det är så säkert. Han kommer aldrig att få veta. Det finns ingen som kan berätta. Bara jag vet och jag kommer aldrig att träffa denne mannen igen och det var inte kärlek. Bara attraktion och sex. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag älskar verkligen min man över allt annat och vill inte lämna honom eller bli av med honom för allt i världen. Ja detta blev långre än jag tänkt mig. Grattis till alla som orkat läsa hela =)
Jag som då varit den andra parten, den drabbade - den som på grund av min exsambos otrohet har fått hela min värld, hela mig krossat för att han letade efter...ja gud vet vad...har äckligt svårt att dels förstå er dels känna någon sympati.
Hur förklarar ni detta för er själv? Vad intalar ni er själva för att tycka detta är okej?
Ni fattar inte hur vetskapen om detta när det väl når er partner, för sannolikheten är stor att det gör det någon dag, kommer såra och förstöra denna person något så enormt. Allt detta för lite spännings skull?
I mitt fall intalades det för mig att jag var skit värd, jag var en nolla, inte värd något. Jag vet fortfarande inte hur detta kommer påverka mig inför framtiden, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna lita på en annan människa igen. Det har tagit all min kvinnlighet, all min styrka, allt mitt självförtroende och jag vet inte om jag någonsin kommer blir "jag" igen.
What goes around comes around - stämmer in för bra ibland...
Trodde aldrig jag skulle vara den som var otrogen. Snarare den som blev bedragen. Min pojkvän är inte en romantiker utan tar mej lätt för givet. Han älskar dataspel och att lyssna på musik på datorn. En dag för säkert över ett halv år sedan kom jag på att han hade en väldigt god vän över internet. Hon var från ett land många många mil härifrån. Desto längre tiden gick desto mer började jag forska i deras förhållande. Jag insåg rätt snabbt att detta var en rejäl internet flört... Helt förkrossad beslutade jag mej för att lägga allt det där bakom mej och försöka inse att han faktiskt var tillsammans med mej och inte henne.
Just när jag kände mej som starkast mötte jag HAN. Vi har egentligen varit vänner i 2 år snart men det var som om en ny gnista tändes. Han lyssnade på mej när jag berättade och han sa alltid hur vacker och smart jag var.Många Långa samtal och hemliga sms senare började mer än vänskapliga känslor växa fram. Vi två bestämmer oss för att prata ut om dessa över en middag. Kvällen slutar med att vi kysser varandra. Nu mår jag så fruktansvärt dåligt och vill bara lägga allt bakom mej. Känns som allt det där bara var en hämndaktion mot min pojkvän och hans internet flört. Men det finns inga ursäkter. Jag önskar bara att jag hade någon att prata med...
Jag har alltid sagt att man är bara otrogen om man lever i ett dåligt förhållande.. stämmer detta? Är man kär ska man BARA ha ögon för denne och ingen annan.. det stämmer i alla fall när man är nykär..
Nu vet jag inte om det är så att man lever i ett slenterian förhållande där lusten till min pojkvän minskar och minskar.. är det så det ska vara eller är vi helt inte rätt förvarandra. Blundar man för ett dåligt för¨hållande för att ta steget och bryta upp är för stort..
För mig är otrohet en destruktiv och felriktad mental och kroppslig överlevnadsstrategi som en del människor tar till för att de har relationsstörningar, både generellt och i det specifika fallet. Och det säger jag, som själv bär med mig ett mönster av att vara otrogen.
Att tala om moral är helt värdelöst för sådana som mig, för vi är så totalt medvetna om alla implikationer, och ingen dömer oss hårdare än vi själva. Det står helt klart för mig att inget annat än djupgående terapi är lösningen.
det vars om fan! :)
Jag har inte varit otrogen men varit med någon som har sambo, jag visste inte om det men sen när jag fick reda på det så känner jag mej så skyldig.. vet inte vad jag ska göra ska jag berätta för henne att jag varit med hennes sambo ?? Känner mej usel och tappat hoppet helt och hållet.
Han sa första gången vi träffades när jag frågade om han var sigel att förhållandet var dåligt och att det var dags att bryta upp, då hände inget men senare kom sms och han kom hem till mej och jag trodde då min dumma nöt att de gjort klart allt, är så godtrogen och tror att man inte vill såra en människa så mycket. Han har ingen ånger utan den får jag leva med.... Vad skulle ni göra, berätta eller hålla tyst ?
Kan även säga att han vid sista tillfället då vi träffades och allt uppdagades även berättade att han varit otrogen förut i andra förhållanden och nästan skröt om det.
Känner mej totalt villrådig. Ingen är värd någon som honom och jag tycker synd om hans tjej, vem vet om han träffar flera eftersom han inte verkar ha nån ånger alls för det han gjort.
Du är endast ansvarig för ditt liv och dina handlingar. Om du träffar någon som är otrogen mot sin respektive är det inte ditt ansvar att tala om det för dennes partner.
Har levt i bägge lägren och anser att det är omoget och oansvarsfullt, kan inte försvaras.
Den man ljuger mest mot är sig själv.
Om man kan försvara det så, varför inte tala om det?
Har för länge sedan kommit till insikt om att det inte är rätt att hålla en annan person gisslan.
Den man bedrar har rätt till ett eget val och det tar man ifrån denne om man ljuger och förnekar.
SÅ,visa lite råg i ryggen och välj.
Lev hellre själv men skada inte andra.
Jag tycker synd om kvinnor vars män jag vet är notoriskt otrogna och de är ovetande, likaså män vars kvinnor är i samma posittion.
Otrohet bryter ned såväl den otrogne som den bedragne.
"Hur märkligt det än låter så tror jag att det finns människor som trivs i rollen som "den andra kvinnan" och aldrig vill vara "den första kvinnan"."
Det kan jag faktiskt säga att jag känner. Om jag är singel vill säga, absolut inte annars. Jag kan tycka att det känns spännande och det är faktiskt lite upphetsande att veta att mannen i fråga föredrar mig framför sin flickvän/sambo/fru.
Men visst vill jag även ibland vara "den första kvinnan" och då är jag självklart inte otrogen men medans jag är singel så :)
Skicka en kommentar