Har med stort intresse följt diskussionerna på några andra bloggar om vilken ansvar den som jag är otrogen med har. En bloggare som blivit bedragen anser att det är den kvinna som hennes man varit otrogen med som bär det största ansvaret. När jag läser det kan jag inte låta bli att tycka att hon ljuger för sig själv. Troligtvis för att försöka rädda sitt eget förhållande känslomässigt. Det skulle göra för ont att behöva erkänna att den hon lever med har skulden till otroheten. Han måste vara helt eller delvis utan skuld för att hon ska orka satsa på förhållandet igen och gå vidare.
Den som jag är otrogen med. (Låt mig för enkelhetens skulle hitta på ett namn på personen - Alex - ett bra och könsneutralt namn.) Alex är full medveten om att jag lever i ett förhållande och har barn. Alex är också medveten om att jag stundvis ljuger hemma för att min sambo inte ska veta om att vi träffas. Det finns ingenting i mina diskussioner med Alex som är lögner utan jag svarar på alla frågor sanningsenligt. Däremot försöker jag oftast låta bli att berätta för Alex om mitt liv med min sambo. Delvis för att inte lämna ut min sambo och delvis för att jag inte vill att mina problem ska bli Alex problem.
Har då Alex någon skuld i att jag är otrogen? För mig är svaret glasklart nej. Jag anser att Alex inte bär något ansvar för min otrohet. De som tror att deras pojkvänner eller flickvänner blir förförda och förledda mot sin vilja ljuger för sig själv. Alkohol kan göra att vissa spärrar släpper men jag tror inte att det får oss att göra saker som är mot vår inre övertygelse. Alkohol kan få våra moraliska skrupler att försvinna men att beskylla den andra kvinnan eller mannen att förstöra förhållandet är självbedrägeri.
Andra bloggar om: otrogen, otrohet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hej, jag har brottats med liknande tankar som du i ungefär ett år nu, dock har jag inte varit fysiskt otrogen (ännu) - bara i tankarna. Men det går inte en dag utan att jag tänker på det.
För mig har föremålen för mitt intresse växlat: Sedan det startade förra året har jag varit mer eller mindre förälskad i tre olika personer. Två på lite distans och en på närmare håll. Den på nära håll träffar jag varje dag, och jag skulle inte tveka en sekund att göra mina fantasier till verklighet om jag fick chansen! Samtidigt vill jag inte förstöra mitt äktenskap som faktiskt är gott.
Den jag är gift med och jag har kommit fram till att det kan vara okej att ha sex med andra, men inte att ha starka känslor för någon som man också har sex med vid sidan av. Problemet är att jag har lätt för att bli förtjust/förälskad, och tror att känslorna lätt skulle kunna dra iväg med mig. Å andra sidan är jag svartsjuk och blir kall vid bara tanken på att den jag är gift med skulle inleda en relation (med känslor) vid sidan av! Å tredje sidan (!) har jag inte känt mig beredd på att avstå från att ha sex med någon annan, trots detta - det har länge känts som att jag i så fall måste göra slut!
Vilka bryderier. Det var väldigt nära att vi separerade för några månader sedan men det känns som att vi kanske, kanske kan reda ut vårt förhållande. Ändå är den fysiska dragningen till den andra lika stark som någonsin, och jag tror inte att den kommer gå över i första taget.
vill bara säga en sak dock (som du säkert redan vet, men ändå): Dina barn kan få det bra även om du och din sambo går skilda vägar! Det blir en jobbig period givetvis, men det kan fungera. Däremot har jag full förståelse för att det kan vara så att du fortfarande älskar din sambo någonstans - Jag vet att man kan älska någon och älska en annan samtidigt. Men ibland verkar det på det jag läser i din blogg som att du älskar den andra mer än din sambo. Och då tror jag att du kanske skulle gå vidare och prova hur livet blir med den nya. Ibland måste man såra även fast man inte vill.
Lycka till med allt,
kram! /Tipp
däremot kan man ju fråga sig hur "alex" kan nöja sig med att vara ett andra hands val? Samt inte känna samvetskval till din sambo? Ett sådant samvete har väll de flesta eller?
Det kan jag inte hålla med om. Ditt ansvar och älskarens ansvar utesluter inte varann. Det finns en väldigt stark samhällsnorm att man inte ska gå in i andras familjer och försöka bryta upp dem. Man får helt enkelt försöka betvinga sina känslor. Hur skulle det se ut om alla idkade tjuvdans?
"Alkohol kan göra att vissa spärrar släpper men jag tror inte att det får oss att göra saker som är mot vår inre övertygelse."
Det är en väldig tur att folk normalt inte agerar efter sin "inre övertygelse". De allra flesta spärrar vi har mot olika saker (otrohet, stjäla, ljuga, slåss, smita före i kön...) är inlärda. Treåringar har dem inte. Och vi har övat in dem av en anledning.
Jag är inte ensam! Vad underbart det var o se att fler tänker mina tankar, undrar samma saker sig mig, fast i mitt fall från andra sidan, jag är den andra kvinnan, som är dum o stannar när han säger han älskar mig, bara mig, frun betyder inget alls, det är bara för barnen han stannar hos sin familj, ja, jag går på det, ja, jag är förmodligen dum i huvudet, men jag har aldrig känt så här förr, jag längtar 24 timmar om dygnet, han säger att han gör samma sak, jag har aldrig haft förbud att ringa/messa/chatta osv fast jag vet han är hemma, han har aldrig tvingat mig ljuga fast vi har gemensamma vänner som frågar ibland om vi ses på lunch, han tar i mig öppet bland folk, jag har ständigt dåligt samvete för hans familj men kan inte vara utan honom.
Hur har det gått i ditt liv? Har du brytit upp? Stannat kvar? Hur är ditt förhållande idag oavsett vilket av dina förhållanden du lever i.
Tack för en underbar blogg!!
Läser din kommentar om ansvar med stor förskräckelse.
Denna sida verkar enbart handla om att rättfärdiga otrohet, lögner och svek. Lycka till!
Den dagen du får starka känslor til en annan person så blir du varse hur otrohet skadar om du blir utsatt.
Precis som en tidigare person skrivit här så har vi lärt oss att följa regler av en anledning. Denne jämförde med stöld, tränga sig före i köer etc.
Jag vill ge en annan vinkling på problemet om ansvar, eftersom den som är otrogen lätt snöar in på två personers ansvar o stänger ute resten av världen. Vad detta kallas psykologiskt vet jag icke men galet är det.
Här är frågan:
-Om du får veta att din bästa väninnas man är otrogen och du vet att väninnan inte vet något, är det då ok att att hålla tyst om hans otroghet till din bästa kompis???
Hej!
Jag har nu läst en hel del på din blogg och känner att jag skulle kunna behöva lite råd angående en riktigt jobbig situation.. jag är 25 år, har varit tillsammans med min kille i snart 2 år och vi älskar varann väldigt mkt. Befinner mig nu på andra sidan jorden och studerar under en 5 månaders-period och härom veckan blev jag kanonfull och hånglade med en kille. Fick panikattack dagen efter & bestämde mig för att jag aldrig skulle berätta det... tills det hände igen för några dagar sedan. Jag har alltså varit otrogen med en kille två ggr nu. Jag avskyr mig själv men känner mig totalt oförmögen att berätta av rädsla för hur min kille ska reagera, speciellt eftersom vi befinner oss så långt ifrån varandra. Saken är väl den att jag har alltid stått för att man ska va öppen och ärlig om man gör något sådant mot sin partner och har också alltid varit det tidigare oavsett vad det har gällt... men nu vet jag vare sig ut eller in och jag vill inte såra honom eller förlora honom och känns som att det skulle bli väldigt svårt att slåss för honom och bevisa för honom att det berodde på lust i fyllan (var alltså extremt dyngfull, med andra ord inget jag skulle kunna gjort i nyktert tillstånd och absolut inget jag njuter av eller tänker positivt om på något sätt). Vet så väl att det är svinigt som sjutton... men om jag klarar av att vara tyst om det och gå vidare, vore det då ett acceptabelt sätt att hantera situationen eller är det helt otänkbart?
Jag råkar stå på andra sidan repet, dvs min fru var otrogen. Vi har barn ihop och när detta hände så svävade vi inte runt på rosa moln direkt. Vi var skilda i ett år efter detta men är nå tillsammans igen. Jag har ganska stor fötstånde för att detta kan hända, MEN ni som är otrogna verkar inte förstå hur mycket detta påverkar de som blir bedragna. detta hände för två år sen och att lita på nån är för mig nästan synonym med att vara naiv. Detta gäller verkligen inte bara för min fru utan denna känsla/insikt kommer följa med mig livet ut oavsett vem jag är tillsammans med. Att man blir attraherad av någon annan, flirtar lite på jobbet mm tycker jag själv inte är så konstigt, vi människor är alla "knarkare" vad gäller bekräftelse. Men att ljuga för någon som ska stå en närmast är bara fegt och kan verkligen ge ärr för livet. För att kunna gå vidare så är tydligen kravet att den bedragna ska släppa det som har hänt och inte vara svartsjuk. Jag har aldrig varit svartsjuk i mitt liv förut, däremot fick jag utstå en hel del svartsjuka då min fru blivit bedragen i tidigare förhållanden, och det är fan inte kul att vara offer för någons svartsjuka. Det dödar fan själen hos en. Därför gör jag verkligen allt jag kan för att inte vara en kontrollerande svartsjuk jävla idiot, Men ni som har varit otrogna, ni har skadat på så många plan att ni kan inte förstå själva hur elakt det är föränn ni själva råkar ut för det. Ett förhållande ska bygga på förtroende och det ni gör är det ultimata sveket i det sammanhanget och får konsekvenser som ni inte kan förstå för den som blir bedragen. Det var min fru som fattade det här beslutet, jag vet vem killen är, och helt ärligt så kan jag ju inte ge honom skulden för detta. Men den ilskan, sorgen och hatet som jag har i magen som känns som en jävla cancer svulst som inte går bort, gör att om jag nånsin träffar honom så kommer jag fan inte kunna sluta slå. Denna känsla är eran present till de som ni bedrar.
Jag skulle vilja påstå att de allra flesta människor är emot otrohet, så varför gör folk det? Var timme drabbas någon av det, någon blir sårad av det? Man går väl inte in i ett förhållande och tänker "Om detta inte blir som jag vill kan jag alltid ha någon vid sidan av". Finns det situationer då det är okej att vara otrogen? Nej, jag skulle inte tro det. Men var går gränsen för otrohet? Det är oliksa från person till person, vissa drar gränen vid en kyss, vissa vid tanken på någon annan och vissa drar gränsen vid sex. Hur ser de olika religionerna på otrohet?
Enligt hinduismen är en kvinna som en gång har gift sig med en man bunden till den mannen resten av sitt liv och sex är något som skall hållas inom äktenskapet eftersom att enda syftet med sex är att få barn, allt annat är förbjudet. Kvinnor som blivit änkor får inte lov att gifta om sig utan är fortfarande bumnden till den mannen hon gifte sig med. Om hon ändå rymmer får hon leva resten av sitt liv som utstött.
Judendomen tar mycket hårt på äktenskapsbrott och om du som kvinna är otrogen skall du enligt den hebreiska biblen Tanach straffas med döden. Judendomen tycker precis som de flesta religioner att sex bara är för äktenskapet
Enligt islam är homosexualitet, porr, sex innan äktenskapet och prostitution stängt förbjudet, även om sex före äktenskapet bara är förbjudet för kvinnor. Homosexualitet straffas med döden genom stinging eller prygling då det betraktas som en missgärning mot Allah.
Det är svårt att bevisa otrohet då man behöver minst fyra trovärdiga personer som varit vittne till otroheten. Om en man felaktigt anklagat sin hustru blir han straffad, om han inte kan skaffa fyra vittnen kan han svära inför Allah men även kvinnan ges den chansen och om de båda svurit på att den andra ljugit upplöses äktenskapet då någon måste ha ljugit.
Buddismen har inga direkta regler utan vill ta bort allt lidande från sig själv och andra så Buddah gav rekomendationer och de var: Undvik dödande, undviklögn, undvikstöld, undvik äktenskapsbrott.
Skicka en kommentar